Den påtvingade samhörigheten

Enligt mig finns det en påtvingad samhörighet med andra adopterade, det jag menar är att som adopterad förväntas du ha något gemensamt med andra adopterade. Denna förväntning kommer enligt mig dels från föräldrar och vänner men också från andra adopterade. Jag vill argumentera för att denna påtvingade samhörighet skapar en imaginär grupp fylld av konflikter. Det jag menar är att adopterade som träffar andra adopterade många gånger utgår från att de har gemensamma tankar och känslor  med de andra bara för att de är adopterade. När så inte är fallet uppstår det en konflikt rörande vem som  är bärare av den "sanna" adoptions identiteten. Jag anser att det inte går att tala om adopterade som en grupp, trots detta finns det en rad grupper i sociala medier som på ett eller andra sätt vänder sig till adopterade. Enligt mig bidrar dessa grupper med att skapa en adoptions diaspora och imaginära föreställningar kring en gruppidentitet med gemensamma värderingar och känslor.

Det finns en annan problematik med att prata om adopterade som en homogen grupp med gemensamma åsikter och värderingar. Det blir problematiskt när icke-adopterade vill veta hur adopterade upplever sin situation. Den adopterade får en expertroll där den enskilde adopterade tillåts föra samtliga adopterades talan baserat på den enskildes erfarenheter, erfarenheter som andra adopterade inte vill göra anspråk på. Elizabeth Martinell Barfoed (2008:92) analyserar detta fenomen i sin avhandling.Hennes resultat visar att media sällan visar denna splittring i åsikter mellan adopterade vilket gör att vissa individer blir representanter för adopterade och deras erfarenheter är det icke-adopterade förknippar med adoption(ibid).

Andraklassens svenskar

Som internationellt adopterad kan tankar om identitet och ursprung väckas av flera orsaker inte minst av samhällets ignorans och oförståelse. Oförståelsen kring hur ett mörkt barn kan ha två vita föräldrar tycks förbrylla samhället lika mycket som den adopterade, det jag menar är att samhällets syn på färg,kropp och etnicitet är något som direkt kan påverka den adopterades välmående.

 Carolina Jonson Malm (2011:79-80) beskriver hur den tidiga adoptions debatten under 1960 och 70-talet rörde ras och kropp. Argumenten mot internationell adoption var bland annat att de adopterade barnen skulle växa upp och på grund av sitt utseende skulle de bli utstötta och avvikande i samhället (ibid:81-88).
Även om denna debatt och detta tankesätt känns förlegade så återkommer dessa diskussioner även i dagens samhälle. Synen på den adopterade som avvikande från sina föräldrar och det övriga samhället knyts till utseende, kropp och etnicitet. Familjer som har valt att adoptera ifrågasätts och frågan om varför man har valt att adoptera kommer ständigt på tal.

Disa Bergnéhr lyfter fram fyra teman för att förklara betydelsen av familjebildning i dagens samhälle, de teman hon lyfter är: Socialt inflytande, konsekvenser av föräldraskapet, värdet av föräldraskapet, mödrar och fäder.Jag kommer endast diskutera de tre första.

 Socialt inflytande är något som kan knytas till familjebildning enligt Bergnéhr. Om majoriteten av personerna i umgängeskrets skaffar barn vid en viss ålder då blir det normen, om man inte skaffar barn då det förväntas kan det leda till minskat socialt inflytande efter som man inte passar in i normen (Bergnéhr, 2008:19). Konsekvenser av föräldraskapet är den kulturella förståelsen av vad föräldraskapet innebär. Den kulturella förståelsen för vad föräldraskapet innebär är föränderligt, Bergnéhr lyfter uppfostran, ekonomiskt ansvar och omvårdnad som några av de saker som finns i den kulturella förståelsen av föräldraskapet (ibid:19-20). Denna förståelse skapar även en norm kring hur den ”goda” föräldern bör vara, att inte leva upp till denna norm kan få konsekvenser för det sociala inflytandet (ibid:20). Värdet av föräldraskapet beror på kontext och tradition. I vissa delar av världen är värdet av föräldraskapet ekonomiskt, genom att skaffa barn skapar man en inkomstkälla på när man inte längre kan jobba själv. Det kan också röra sig om bidrag och andra fördelar på arbetsmarknaden som man inte kan ta del av som barnlös. Bergnéhr menar också att fördelarna med föräldraskapet kan vara baserade på traditioner och tankar kring att föra sina gener vidare (ibid:22). Om samhället ser barn som en symbol för föräldrarnas kärlek kan man öka sitt sociala inflytande genom att skaffa barn(ibid).

Med utgångspunkt i egna  och andra antinationellt adopterades erfarenheter anser jag att dagens samhälle knyter dessa kategorier till vithet och förmågan att reproducera sig på ett "normalt" sätt. Det sociala inflytandet hos föräldrar som valt att adoptera begränsas, detta syns inte minst när dessa föräldrar ständigt måste försvara valet att adoptera. Jag anser att konsekvenserna av föräldraskapet knyts till en tanke om friskhet, det jag menar är att endast friska individer förväntas reproducera sig och detta gör att adoption ses som följden av att icke vara frisk.Värdet av föräldraskapet kan vara knytet till tankar om att föra sina gener vidare enligt Bergnéhr något även jag anser (ibid). Det jag menar är att tanken om gener och blodsband är något som genomsyrar samhället, detta syns inte minst på den definition av etniskt svensk som används av SCB "född i Sverige med minst en förälder född i Sverige" (scb.se).

Samhället måste drastiskt omförhandla sina värderingar när det kommer till vithet,etnicitet och blodsband. De värderingar som finns kring adoption idag påverkar de adopterade och de adopterade får lida för samhällets okunskap och ovilja att förändra sig. Jag som adopterad ska inte behöva försvara mitt varande i Sverige, jag ska inte behöva försvara att jag inte ser ut som mina föräldrar. Om samhället inte förändrar sig kommer adoption ses som det sämre andrahandsvalet och de adopterade kommer vara andraklassens svenskar.

Assimilerad eller adoptions diaspora ?

Jag vill argumentera för att en majoritet av det svenska folket som ser sig själva som etniska svenskar anser att adopterade individer är assimilerade. Denna förväntning och förhoppning finns inte minst hos föräldrarna till de adopterade (Hübinette,i välfärd nr.2 2007). Även Sverigedemokraterna anser att adopterade upptas i den svenska gemenskapen

 "Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.

Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet" (sverigedemokraterna.se).

Jag anser att det är problematiskt att tala i termer av assimilering och lojalitet när det kommer till "gruppen" adopterade då det enligt mig finns en adoptions diaspora. Denna diaspora består av sökandet efter en identitet och en kultur den adopterae inte har någon direkt kontakt med eller minne av.Khalid Khayati(2008) beskriver diaspora begreppet på följande sätt

"Today, the notion of diaspora is diffused in a wide-ranging semantic, conceptual and disciplinary space (Brubaker 2005). Its role is to illustrate the destiny of a large number of populations who are in a sense experiencing the condition of “home away from home”, “in-betweenness”, hybridity “between two cultures”, “double binds”, and so forth" ( Khalid Khayati,2008:13).

 Det jag ser som problematiskt är att den direkta omgivningen förväntar sig att den adopterade inte känner någon samhörighet med landet den adopterade kommer ifrån. Min erfarenhet av dessa diskussioner är att det finns en "gräns" för hur stor tillhörighet den adopterade får känna med andra adopterade och det land den adopterade kommer ifrån.  Detta lusteras inte minst av Sverigedemokraternas syn på assimilering  

" Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. Detta är en av de primära orsakerna till att Sverigedemokraterna förespråkar en långsiktigt ansvarstagande och begränsad invandring, i synnerhet ifrån länder där kulturen och värdegrunden starkt avviker ifrån den svenska" (Sverigedemokraterna.se). 

Samhällets oförmåga att förstå ”gruppen” adopterades  identitets sökande och position i det svenska samhället låser enligt mig de adopterae i en position där de adopterade måste välja mellan att bli svensk eller söka sin rötter.  

(sär)skild från de andra

Jag konfronteras´många gånger av människor i min omgivning som är intresserade av min adoption, jag blir intressant efter som jag är (sär)skild från de andra. Det som gör mig (sär)skild från de andra är att jag inte har växt upp med minst en biologisk förälder, detta fenomen är enligt mig ett tyst samhällsproblem. Jag menar inte att det är ett problem med att människor intresserar sig för min adoption men synen på den adopterade som (sär)skild från det övriga samhället bidrar till en diskurs där de adopterade far illa samtidigt som majoritetssamhället inte ser, vill se eller för den delen kan förstå problematiken. Problematiken med att se den adopterade som (sär)skild de övriga ligger enligt mig i bristen på kunskap kring fenomenet internationell adoption, det jag menar är att den adopterade tillskrivs en avvikande position något som förstärker känslan av "otherness"  samtidigt som det inte finns forskning eller resurser för att möta de eventuella problem den adopterade får under uppväxten. Tobias Hübinette et.al lyfter diskussionen kring detta i Dagens Nyheter Debatt (020411)

" Sett enbart till individer adopterade från Korea som avlidit i åldrarna 15-40 år
fram till 1999, totalt 44 personer, visar dödsorsaksregistret att 26 av dessa, eller
59,1 procent, har avlidit till följd av självmord, vilket innebär att detta är den
vanligaste dödsorsaken bland adopterade från Korea. I motsvarande svenskfödd
grupp i samma åldrar avled 28,6 procent till följd av självmord".

Dessa siffror från 2002 visar ett utbrett beteende bland unlandsadopterade , jag anser inte att denna diskussion förs  i media eller på någon betydande politisk nivå.vidare skriver Hübinette et.al

"Vi som utlandsadopterade kräver nu mot bakgrund av redovisade fakta att
forskarvärlden, adoptionsrörelsen och de svenska myndigheterna erkänner
storleken av problemen och att dessa nya resultat tas på allvar. Forskningen bör
inriktas på att identifiera orsaker och riskfaktorer för psykisk ohälsa, utveckla
behandlingsmetoder, samt fortsatt uppföljning av hälsotillståndet hos
utlandsadopterade.

Från adoptionsrörelsen efterlyser vi både självkritik, en större ödmjukhet och
framför allt ett mer realistiskt förhållningssätt. Slutligen, svenska staten måste nu
ta sin del av ansvaret och initiera stora insatser från samhällets sociala och
sjukvårdande instanser med målet att minska och förebygga psykisk ohälsa hos
utlandsadopterade".

Dessa två citat exemplifierar enligt mig den diskussion som förs bland många adopterade men som inte uppfattas som betydande för samhällsdebatten. Elizabeth Martinell Barfoed (2008) beskriver det hon kallar de "särskilda barnens" upplevelser kring identitet och familj samt hur samhället har format en diskurs kring dessa barn som avvikare. Jag anser att detta är något blivande adoptivföräldrar bör tänka på och ta hänsyn till och något media bör lyfta som en viktig del av samhällsdebatten inte minst när det kommer till frågor kring folkhälsa .

 Föräldrar som adopterar bör vara medvetna och förberedda (om det ens är möjligt) på att de barn du adopterar kan komma att brottas med sin identitet som avvikare och få en tillskriven identitet av samhället som (sär)skild de övriga. Martinell Barfoed (2008:90-92) beskriver hur den forskning kring adoption som finns idag har växtfram som ett resultat av att de första internationellt adopterade nu har börjat utbilda sig och har nått en position där de kan påverka. Forskningen beskrivs inte som ett resultat av en samhällsdiskussion där dessa frågor är viktiga, de adopterade själva har fått fylla detta kunskapsvakuum (Ibid).

Samhället måste börja ta sitt ansvar, vi är också medborgare och vi finns även om ni inte ser eller hör oss.

adopterad = migrant ?

En av de saker jag reagerar på när jag läser om adoption är hur de internationellt adopterade tillskrivs en svenskhet i det vardagliga talet samtidigt som staten inte erkänner den adopterade som fullständigt svensk. Jag kommer inte gå in på diskussionen kring vad svenskhet är eller hur man bör definiera det, jag konstaterar endast att man kan se en skillnad i retoriken kring internationellt adopterade och den faktiska praktiken. 

 

I dag har Sverige ett parti i riksdagen som vill försvara den svenska kulturen och som driver en politik som bygger på att det finns ett fenomen och en identitet som är svensk. De internationellt adopterade som finns i Sverige ses statistiskt sätt som invandrare samtidigt som många av de adopterade ser sig som svenskar. Det uppstår en problematik när dessa individer identifierar sig som svenskar men det politiska, statistiska och många gånger samhället identifierar dem som ickesvenskar. I välfärd nr.2 2007 skriver Tobias Hübinette om de identitets problem många adopterade upplever när de växer upp, Hübinette problematiserar det faktum att svenska staten och det svenska samhället gör för lite för de adopterade och inte tar vuxna adopterades problem på allvar "Det är min uppfattning att det är högtid att Sverige tar sitt ansvar som världens ledande adoptionsland och börjar ta vuxna utlandsadopterades speciella problematik på allvar istället för att komma med olika bortförklaringar" (Hübinette,2007:5).

 

 Jag anser i likhet med Hübinette att staten bör ta sitt ansvar men jag skulle även vilja sticka ut hakan och påstå att det ligger ett stort ansvar på de familjer som väljer att adoptera och de som förmedlar adoptioner. Det jag menar är att många familjer påbörjar ett försvensknings projekt när barnen anländer. Det kan vara för att de som adopterar vill att barnet ska komma in i samhället lättare eller att de upplever att de måste göra barnet till "sitt eget". Hübinette (2007) beskriver denna praktik som något förgivettaget och normaliserat, vidare beskriver han hur de adopterade som inte assimileras eller har problem att assimileras ses som avvikande eller sjuka. Jag anser att det råder en bristande kunskap hos de som adopterar och de som förmedlar adoptioner och det leder till att många adopterade far illa i processen.

Det kan tyckas vara överdrivet att kräva föräldrakörkort men jag anser att det krävs en bättre och obligatorisk utbildning innan par tillåts adoptera.

"därför ska du välja Kina!"

Efter att jag gått igenom olika texter jag skrivit om adoption hittade jag ett svar jag skrev till en insändare Adoptionscentrum skrivit i Hela häsingland (

http://helahalsingland.se/insant/insandare/1.5058426-barn-ar-ingen-rattighet).

Svar till Adoptionscentrum (1/9).

Som adopterad tycker jag att Adoptionscentrum missar en central sak, det är inte en vara ni talar om – det är en individ. Efter att ha läst på er hemsida är det svårt att inte dra paralleller mellan boskapsköp och adoption.

　

Rubriker som "därför ska du välja Kina!", "Adoption är en möjlighet för barn som mist sina föräldrar att få en egen familj" och "Ge vuxna som längtar efter barn en möjlighet att bli förälder" får mig att fundera på vems bästa som är i fokus. Är det barnens eller de barnlösa föräldrarnas bästa? Det faktum att ni faktiskt skriver i er insändare att det inte är normalt att inte kunna reproducera sig genom samlag ("liksom de familjer som får barn på det "vanliga" sättet") (re)producerar enligt mig bilden av adoption som ett sämre andrahands val.

Det samhället enligt mig borde prioritera pengar på är rätten för internationellt adopterade att får veta sitt biologiska ursprung, inte föräldrars rätt till barn. Barn är ingen rättighet.

 

När jag nu är inne på adoptionscentrums hemsida kan jag fortfarande tycka att det pågår en form av boskapshandel när man ser rubrikerna de ändvänder. Det jag menar är att med formuleringar som "Vi väntar på besked om vi får en ny kvot för 2013" (adoptionscentrum.se) får jag intrycket av en industrialiserad verksamhet.Texten jag citerade kommer i från adoptionscentrums hemsida där de förklarar varför det för tillfället inte går att adoptera från Thailand. I mina tidigare inlägg har jag kritiserat synen på barn som en rättighet, det jag vill uppmärksamma i detta inlägg är synen på de adopterade som siffror och "varor". Det jag menar är att adoptionscentrums formuleringar när det kommer till de adopterade och adoptionsprocessen som helhet skapar en diskurs som dehumaniserar barnen. Barnen är inte längre individer de blir siffror och varor, det mänskliga värdet tycks inte knytas till de adopterade när de är i sina födelseländer. Det mänskliga värdet tycks endast tillskrivas de adopterade när de kommer till sina nya familjer och uppnår statusen av familjemedlem och nationsmedborgare. Jag anser att det måste ske en förändringen i sättet adoptionscentrum och andra adoptions förmedlare benämner och pratar om de adopterade barnen och adoptionsprocessen.

Nej till adoption som andrahandsval

Personer som har genomfört IVF bör inte tillåtas att adoptera oavsett resultatet av den assisterade befruktningen eftersom de bidrar till att göra adoptivbarn till andraklassens medborgare. Efter att jag läst ett flertal nummer av Att adoptera utgiven av adoptionscentrums framgår det att ett flertal familjer som valt att adoptera även har genomfört IVF. Det man kan se är hur det biologiska barnet ses som det fördelaktiga och eftersträvansvärda samtidigt som det adopterade barnet ses som andrahandsalternativet. Med den bakgrunden bör par som genomför IVF inte tillåtas adoptera då de bidrar till att göra de biologiska banden mellan barn och föräldrar till norm.

Personer son har genomfört IVF bör inte tillåtas adoptera då det kan skapa en känsla av att vara andrahandsalternativet hos den adopterade. Genom att tillåta adoption trotts att par genomfört IVF överordnar man det biologiska och gör det till norm. Carolina Jonsson Malm(2011) påvisar hur biologiska band mellan barn och föräldrar ses som det naturliga när det kommer till familjebildning, par som genomfört IVF och adopterar (re)producerar bilden av det adopterade barnet som det mindre önskvärda andrahandsalternativet.

Bilden av de biologiska banden mellan barn och föräldrar som det normala (re)producerar även tankar om familj där de individer som kan få biologiska barn ses som den ”riktiga” familjen(Jonsson Malm,2011). Det gör att adoption blir underordnat IVF och de familjer som väljer att adoptera utan att genomföra IVF ses som ”onormala” då det ”normala” är att försöka få biologiska barn innan man adopterar. Den ”normala” familjen underordnar andra former av familjesammansättningar (Spilker&Lie,2007), om par som genomför IVF tillåts adoptera vore det att (re)producera föreställningen om den ”normala” familjens överordning.

De som hävdar att det är bättre för ett barn att komma till ett par som genomför IVF än att inte bli adopterad fokuserar på barnets akuta direkta behov, behov som kan röra basala ting så som mat och husrum. De individerna tar inte hänsyn till de strukturer som finns och skapas genom att tillåta par som genomfört IVF adoptera samt den problematik som uppstår när barnet växer upp och identifieras som andrahandsvalet av samhället (Jonsson Malm,2011). Att argumentera för att det är bättre att komma till ett par som genomför IVF än att inte bli adopterad är att legitimera synen på en andraklassens medborgare.

Par som genomfört IVF bör inte få adoptera då de (re)producerar en bild av adoption som ett andrahandsval och biologiska barn som det naturliga och eftersträvansvärda, det medför även att andra familjeformer än kärnfamiljen ses som onaturliga om de inte kan få barn på ”naturlig” väg.